Om pudeln som ras

Pudeln hör till gruppen sällskapshundar. Den är en harmoniskt och proportionerligt byggd hund med karaktäristisk lockig ull- eller snörpäls. Pudeln är intelligent, alltid vaken (utom när den sover) och aktiv, har ett harmoniskt sinnelag samt ger intryck av elegans och stolthet. Pudelns gång är fjädrande och lätt, aldrig flytande eller långsträckt. Pudeln är berömd för sin trogna natur, sin lätthet att lära och att dresseras, egenskaper som gör den till en särskilt trevlig sällskapshund.

Pudeln är en gammal hundras. Den uppkom troligen i sydeuropa under tidig medeltid och spreds över hela Europa. Ursprungligen användes den större pudeln som vattenapporterande jakthund, till vilket den var synnerligen lämpad med sina simhudsförsedda tassar och tjocka, feta och vattenavstötande päls samt sitt samarbetsvilliga och intelligenta kynne. För att hunden skulle kunna röra sig snabbare och friare i vattnet klipptes pälsen på stora delar av kroppen och svansen, men runt bröstkorg och leder lämnades päls kvar för att skydda mot det kalla vattnet. Ett band i färg knöts ofta i huvudhåret för att jägaren lätt skulle känna igen sin hund i vattnet. Denna funktionella frisering är nu en av våra dagars populära utställningsfrisyrer, lejonklippningen! De mindre pudlarna klipptes också, i mycket konstfärdiga lejonfrisyrer, ett mode som var populärt på många småraser ända sedan antiken.

Gränserna mellan de olika pudelstorlekarna var flytande. Den större pudeln användes, förutom till jakt, även som dragare, tryffelletare och cirkusartist. Ända in på 1800-talet användes pudeln till jakt men efterträddes sedan av andra, snabbare och lättare raser och den stora pudeln övergick även den till att vara främst sällskapsdjur, som sina mindre bröder.

Småpudlarna var högreståndshundar, framavlade genom inkorsningar med föregångare till våra dagars malteser och bichon, men på 1800-talet började man avla fram en dvärgpudel baserad på små exemplar av de större varianterna.

När pudeln kom till Sverige är svårt att datera; de fanns med i några exemplar på SKK-utställningar i slutet av 1800-talet, men det stora genombrottet kom inte förrän en bit in på 1900-talet. år 1932 delades småpudlarna upp i liten pudel och dvärgpudel. Den lilla pudeln, eller mellanpudeln som den kallas fr.o.m. 1956, var då den populäraste. Numera är det dvärgpudeln som leder i registreringsstatistiken. I slutet av 1980-talet erkändes ännu en pudelstorlek, toypudeln, den minsta av pudlarna.

Pudeln är i stort sett en frisk ras. Det finns dock två ärftliga defekter man måste ta hänsyn till: ögonsjukdomen PRA (Progressiv Retinal Atrofi) hos toy, dvärg och mellan samt HD (höftledsdysplasi) hos stor. Vid valpköp bör man kontrollera att båda föräldrarna är ögonlysta och fria från PRA respektive röntgade och fria från HD.

Toy < 28 cm (mankhöjd)
Dvärg 28-35 cm
Mellan 35-45 cm
Stor 45-60 cm

Historik är nog intressant, men vad har man pudeln till idag?

Pudelns långa historia som jakthund och "soffprydnad" är ju slut, men den har fått nya uppgifter som glad och sportig sällskaps- och familjehund, som elegant utställningshund och som vaken och intelligent tävlingshund på lydnads- och bruksprov. De egenskaper som prisats hos pudeln under hela dess historia - läraktigheten och uppmärksamheten - är även nu orsaken till pudelns enorma popularitet världen över. En pudel är en pudel, oavsett förpackningen, och den stora variationen i storlek gör att praktiskt taget alla hundälskare, oavsett ålder, kroppskrafter och läggning, kan äga en pudel och komma i åtnjutande av pudelns speciella företräden. Förutom de fyra storlekarna förekommer pudeln även i ett flertal färger; standarden godkänner svart, brunt, vitt, silver och aprikos. Större variationer ges väl inte i någon annan ras: storlekar från ca 25 cm ända upp till 60 cm, ett stort antal färger samt dessutom frisyrer från helt kortklippt till tor lejonklippning att välja på!

En pudel är mer receptiv gentemot sin ägare än många andra raser. Den är sedan gammalt avlad på just dessa egenskaper, att vara uppmärksam och villig att lära. På grund av dessa egenskaper får man lätt mycket god kontakt med och starka band till sin pudel.

Pudeln är en av de få hundraser som inte fäller hår. Detta är ett stort plus, icke minst för många hundallergiker, som klarar av att ha just en pudel. I gengäld får man räkna med att lägga ner både tid och arbete på pälsvården, även pengar om man inte kan klippa själv.

Som familjehund är pudeln en fin kompis. Den trivs med familjelivet och vill vara med i det som händer och sker - lek med barnen, sköna hemmakvällar, härliga skogspromenader, bil- och båtturer. För den äldre, kanske inte fullt så rörliga, är en mindre pudel idealisk som vän och sällskap. Oavsett storlek är pudeln en smidig hund med vighet och balans som gör den lätthanterlig även för ungdomar. Man har alltid roligt med sin pudel; utan att tumma på sin värdighet har den också en underfundig humor som ger många tillfällen till skratt.

För den sportiga finns det många möjligheter att låta pudeln delta rent praktiskt. Den kan klövjas och på så sätt bära åtminstone sin egen mat på fjällturerna, den större pudeln kan dra barnet i pulka på söndagspromenaderna eller dra hem inköpen från handelsboden på landet i en skrinda. Pudeln tycker det är roligt att hjälpa till och man har god nytta av pudelns gamla egenskaper som apportör: den kan t.ex. bära saker i en korg eller hämta saker som man tappat.

Pudeln är en trevlig hund att träna och tävla lydnad med eftersom den är mer lättfostrad och lättlärd än många andra raser. Knappast någon annan ras utanför brukshundsgruppen har så många lydnadschampions som pudlarna.

Även i bruksarbete och på bruksprov har pudeln visat framtassarna. De två första hundarna av icke-bruksras som blev bruksprovschampions var faktiskt pudlar, en stor och en mellan. Pudeln har en utomordentligt god spårnäsa och många pudlar är mycket roade av spår- och sökarbete. En ny, rolig grej man kan göra med sin hund är svampletning; det borde väl vara något för en pudel med tanke på dess förflutna som tryffelhund!

Agility är en relativt ny hundsport som har blivit omåttligt populär, särskilt bland ungdomar. Med sin snabbhet, vighet och alerta sätt är pudeln även här en idealisk hund.

Sist, men inte minst, har vi utställningarna där pudeln är en otroligt populär ras. Förutom att pudeln i sig skall vara i god kondition och väl framvisad, ställs också stora krav på en vacker pälspresentation. Pudelns päls kan formas till den frisyr som är lämpligast och mest klädsam; det är visserligen krävande att hålla en utställningspäls i perfekt trim men också en enorm tillfredsställelse och glädje att gå in i ringen med en väl iordninggjord pudel och det är en skönhetsupplevelse för åskådarna att se lla dessa pudlar i olika färger, frisyrer och storlekar!